bkpoggats

Hej alla !

Ja, var tog bloggen om livstestamentet vägen ?
Jag blev jättedeppig när jag själv läste den så jag tog bort den, ville liksom inte bli påmind om det som ännu gör ont, jag trodde att jag hade bearbetat min mammas demens och bortgång, men det hade jag tydligen inte.

Men jag berättar det gärna en gång till, fast med andra ord denna gång.

Min mor betydde väldigt mycket för mig, en plattform, en stigfinnare, ett stöd, en trygg famn att krypa upp i, man blir trygg när man har en stark människa vid sin sida.
Men när styrkan och minnet hos den som skall vara stödet vacklar blir dett " oroligt i lägret" om man kan uttrycka det så!
Men,  jag har lärt mig så otroligt mycket, under tiden jag fick ha min mor i min närhet, bland annat att respektera alla, alla individer har ett eget värde, och en egen förutsättning, oavsett.

Min mama kom som sagt till Nikka en sommar för något år sedan, och vi alla i familjen hade börjat känna av hennes begynnande demens, vi, jag och hon började prata om hennes minnessvackor och hennes personlighetsförändring, vilket var jobbigt både för henne och alla andra i hennes omgivning, men mest för henne naturligtvis.
Vi började prata om hennes liv, och hur en trolig fotsättning, eventuellt kan te sig.
Vi kom naturligt  på en gammal människas liv, och hur det kan bli på slutet, när inte kroppen är med nå mer.
Vad vill man, hur kan det komma att se ut, vilken erfarenhet har man och vllka beslut skall man ta ?

Vi diskuterde vår framtid, och vi kom fram till att den var dyster, en demens blir aldrig bättre, snarare sämre och sämre.
Vad skall vi göra och vilka beslut skall man ta?

Min moor talade tydligt om för mig, att den dagen hennes liv och ett eventuellt livsförlängande är beroende av en slang så vill hon med det bestämdaste, att slangen kopplas bort, alternativt inte kopplas på.

Barbro, kan du lova mig det, mitt liv är slut när kroppen inte vill leva något mer.
Självklar, är det ditt beslut, så är det!

Det kom en dag, många år efter vår, min och min mors diskussion, och hennes livstestamente till mig, då vi, familjen, fick frågan, av hennes läkare.

Vad ville Kristina själv?

Hon kommer inte att överleva detta, vi kan förlänga hennes liv med näringsdropp en tid, men hennes liv går inte att förbättra.
Att ta ett livsavgörande beslut ,utan att veta vad vederbörande egentligen ville, är inte lätt, men, vår mor gjorde det tämligen lätt för oss, hon hade beslutat det själv, och vi, familjen, behövde inte besluta något mot vår vilja, är rätt eller fel, min mor hade beslutat det själv, SKE DIN VILJA !

Kontentan av min berättelse: Lämna ett livstestamente till dina närmaste, det finns ingen garati på att du överlever morgondagen!