Jag törs inte falla.

Att leva som konstnär är inget som man väljer, det är något som man blir och jag BLEV det, på både gott och ont, mest på ont, fruktansvärt ont.
Det gör ont att bli analyserad, ont att bli ifrågasatt, ont att inte bli tagen på allvar, ont mest hela tiden!

Inte ont ont utan ont, mest i själen.
SÅ NÄR JAG FALLER, SÅ FALLER JAG, FÖR JAG HAR INGET NÄT SOM TAR EMOT. 
Jag typ faller fritt, skriker säker, vet inte vad men, att kanske att nån skall rädda mig.

Jag är livrädd för att det skall vara ett betonggolv som tar emot mig med kross skador som följd.
Därför törs jag inte falla, jag törs inte titta ner, jag håller i mig krampaktigt i allt som verkar stadigt och stabilt,
och när den dagen kommer då jag faller, så vet jag att jag kan räkna med ett och annat brutet ben.

Men det som blir mest trasigt kanske med obotliga krosskador är min själ.
Går en själ att plåstra ihop, går det att gipsa, hjälper alvedon, hur länge tar det att läka en själ, läker en själ överhuvudtaget ?


Allså törs jag inte falla och törs inte titta ner, för det finns inget nät som plockar upp mig innan jag når betongen..........................................................



rapport från bkpoggats - som krampaktigt håller i sig- törs inte släppa taget

Kommentarer
Postat av: Pernilla

Jag tycker iallafall dina alster är vackra...Drömmer att jag en dag ska ha råd att äga ett.

2009-11-10 @ 04:51:19
URL: http://www.annorlundasmycken.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0