bkpoggats

Att älska förutsättningslöst, oavsett vad som kan tänkas hända i livet, är väl äkta kärlek.
Så älskar jag mina barn, vad än som händer så finns jag, som tröst, stöd, trygghet, värme, jag försöker att förstå, försöker sätta mig in i deras situation. Jag kommer aldrig att låta dom falla utan att jag finns som "nät" under dom.
Då menar jag oavsett vad som än händer.

Och då kommer jag till min fundering, kan man älska en annan människa lika förutsättningslöst,
som man älskar sitt eget barn?

Ja jag tror att man kan det, men på ett annat plan.

Man måste spela i samma lag och på samma planhalva, misstag görs ofta på planen, nån passar fel, nån skjuter utanför på öppet mål, nån blir utvisad för ojust spel i slutminuten, ibland vinner man och ibland förlorar man.

Men man ger aldrig upp om man är mer än halvvägs till toppen, man pushar, stöttar, tröstar försöker hålla spelglädjen uppe, - vi kommer igen vi är i en tillfällig svacka, fan bit ihop det här klarar vi...........

Men om man inte spelar i samma lag och inte på rätt plan halva, då kan det bli tufft.

Jag vill iallafall alltid vara på samma plan halva som mina tjejer. 

rapport från bkpoggats - ibland kan faktiskt domaren, döma fel

Som sagt, att skriva om sitt dilemma gör att man får se sin egen sak från ett annat perspektiv när man sen läser det själv.

Nå, nog om detta!

Nu tänker jag skriva om en kraschad bil nämligen min gröna Passat TDI -01.
Min dotter fick låna bilen, och tror du inte att MR Olycka hade vägarna precis denna dag, fan ta honom, brinn ditt lilla elände.
Han hade iochförsig den barmhärtigheten att hans ärende var att förstöra grejer och inte skada människor och det måste han ju få en eloge för, tack din lilla jävel!
Nå tillbaks till bilen, den är i det närmaste  skrot, även om man inte i första anblicken inte ser det.
Motor, kylare, stag och blättan blä hade fått sig en rejäl blötkyss om jag uttrycker mig kort.
Finns som sagt ingenting man kan göra åt eländet, bara att gilla läget som sagt!

Och denna information fick jag igår eftermiddag, tack !

Nu finns det några sätt att tackla denna information på.

1. Sätta sig ner och storgrina tills man är tilltäppt både i ögonen och i andningsvägarna, snora som om sin bästa  vän har vigt hädan och lämnat detta jorde liv, göra korstecken och tyst tacka för en fin relation.

2. Tycka att man är så olyckdrabbad att det inte finns en tillstymmelse till like, be till Gud och fråga honom,
- Vad har jag gjort för stor synd att hans vrede skulle just drabba mig?
Ändra mitt leverne i tron om att Gud och han änglar nu sett en positiv ändring och skänker en enorm vinst på en Trisslott som plåster på såren, "peace and love from haeven".

3. Skälla ut hunden och katten för att dom svinar ner så jävligt, ja men fatta, hund å katt hår till förbannelse, det är klart man är förbannad, nämner inte bilen i det här läget med nån måste ju få skiten för det här. Ber förövrigt alla dra åt helvete till och med kokerskan på skolan, fan vad arg jag är!

4. Konstatera kallt att shit happens - det kunde varit värre- tack och lov var det bara min gamla Passat som gått
23 000 mil, och att jag egentiligen aldrig gillat biljäveln, men i brist på annat fortskaffning medel har fått hänga med på nåder. Tack, för att jag äntligen blivit av med skräpet ! 

Min dotter är naturligtvis olycklig och vill gärna fälla en tår, men till henne har jag sagt att man har väldigt lite att gråta över, om man gråter över ett  stycke tillknycklad plåt, typ, inget liv.


rapport från bkpoggats - väljer nr:4 - BINGO. 

Jag vill jobba på ISS, dom verkar ha så himla kul.

Ja, jag vet att jag har städmani snudd på sjukligt pedanti, så ISS hade gjort ett ovanligt bra kap, om jag får säga det själv och dessutom blir jag lycklig av att städa.......en lycklig städerska- en bra städerska.

Så du som är anställd måste ju bara vara hur lycklig som helst, och skulle du mot förmodan inte vara det, byt med mig ett år, så tror jag du ber på dina bara knän om att få bli anställd igen.


Låt mig få ta en liknelse om hur min prosess skulle kunna se ut för jag måste börja från steg 1 när jag börja med en bild eller en skulptur.

Jag tänker, - Å vad härligt det skulle vara att såpaskura ett hederligt trägolv med en rotborste.


Steg 1.
Köpa en tallhed, med fina tallar som duger till att såga kvistfria brädor av.

Steg 2.
Köpa ett gäng motorsågar och hitta ett gäng kunniga killar och tjejer som fäller tallarna åt mig, alltså kalhugga tallheden som dessutom är samebyns bästa vinterbetes hed. Vilket med allsäkerhet innebär ett livslångt hat mot mig som person.
 
Steg 3.
Hitta en lagomt billig sågverk för att såga till brädorna samt att få dit skiten på nåt sätt.

Steg 4.
Trava och torka brädorna ett år, minst.

Steg 5.
Köpa en tomt för att kunna bygga mig ett hus.

Steg 6.
Lägga ett härligt brädgolv, som jag sedan skurar med såpa.

Och under prosessens gång har jag först blivit ur black, säkert sågat mig i benet mad en av motorsågarna, varit sjukskriven en månad utan ersättning dessutom med all säkerhet fått nån form av invaliditet - shit happens!
Kommit i konflikt med sågverks ägaren som har fibblat med priset, det blir säkert dyrare än vad vi först kom överens om.
En av mina anställda får svininfluensan som jag måste betala typ 2 veckors karens åt.

Ja, vad mer kan hända, jag försakar familjen med det grövsta för att få numera
mitt " jävla brädgolvshelvete" på plats.

Tror ni på allvar att jag är lycklig när jag såpaskurar detta helvete till golv, troligtvis inte.

Nä,  Det lutar mer och mer till jag vill jobba på ISS.

Vad skulle väl vara härligare än att svabba ett målat betonggolv med en "ultafinish mopp" och senaste skriket av skurmedel och dessutom få betalt för det.
En tia per "moppsväng", jag känner, att bara jag skriver om det gör mig euforisk och lycklig.


rapport från bkpoggats - inte är det väl så jävla konstigt om man inte törs titta ner -

Att leva som konstnär är inget som man väljer, det är något som man blir och jag BLEV det, på både gott och ont, mest på ont, fruktansvärt ont.
Det gör ont att bli analyserad, ont att bli ifrågasatt, ont att inte bli tagen på allvar, ont mest hela tiden!

Inte ont ont utan ont, mest i själen.
SÅ NÄR JAG FALLER, SÅ FALLER JAG, FÖR JAG HAR INGET NÄT SOM TAR EMOT. 
Jag typ faller fritt, skriker säker, vet inte vad men, att kanske att nån skall rädda mig.

Jag är livrädd för att det skall vara ett betonggolv som tar emot mig med kross skador som följd.
Därför törs jag inte falla, jag törs inte titta ner, jag håller i mig krampaktigt i allt som verkar stadigt och stabilt,
och när den dagen kommer då jag faller, så vet jag att jag kan räkna med ett och annat brutet ben.

Men det som blir mest trasigt kanske med obotliga krosskador är min själ.
Går en själ att plåstra ihop, går det att gipsa, hjälper alvedon, hur länge tar det att läka en själ, läker en själ överhuvudtaget ?


Allså törs jag inte falla och törs inte titta ner, för det finns inget nät som plockar upp mig innan jag når betongen..........................................................



rapport från bkpoggats - som krampaktigt håller i sig- törs inte släppa taget